Tredj säsongen slut :(

jaha, där såg man det sista avsnittet av säsong tre av superserien: Dexter. Fan! Kunde det inte varit  tio avsnitt till...

Jag behöver få hit Jen så hon kan ge mig "en röst i natten", så jag kan se den från början. Kollat konto inga pengar idag heller. Stenbroke, äter snart de gula tapeterna och sköljer ner med sprit eller té, det är alternativen. Dessvärre ligger det en hög med räkningar här så pengarna lär bara komma in och vända på kontot. Hoppas det  blir jobb hela lönehelgen så jag får 2000 x-a den här månaden.

sova nu...

Society

i hope u not...witthout me...

Bäddat ner Travis med mina kuddar och mitt täcke. Jag kommer nog aldrig förstå mig på den mannen. Känns som jag är hans fristad för att han ska kunna hälla i sig sprit på det sätt som han gjorde förr. Inte mitt problem, as long as it doesnt hit back on me, så länge jag har "wedder" att lyssna på under tiden.

Travis, hemma - nerkrökade

Travis kom hem och vi krökade ner oss på Playboys sprit. Han sa: "well, ha en bra dag  slackers..."

Travis sover. Jag tänkte jobba en timme eller två. "Gotlandsromanen", kan inte skriva annat när jag är full.

Kollar Dexter...

Bästa serien, sett första avsnittet av tredje säsongen. Ska kolla andra nu. Slocknade 22 igår. Gissa om det var skönt med en natts normal sömn; att känna sig som er för en stund. Jag gick upp vid sex och skrev två sidor om Neverville.

Är pank, åt stekt potatis och purjolök. Rasar i vikt. Bra. Det är bra att känna hunger ibland, känna att man lever - att man andas. Har grönt té i skafferiet, överlever.

Nu kolla Dexter...

a perfect circle

sömnlös hela natten, pratade med en vän på msn och hon skulle komma förbi en sväng ikväll. Det låter som en plan, dock är Mr Playboy hemma nästan varje helg nuförtiden. Tror han börjar bli kär i tjejen han har, kallar henne flickvän och så sitter de och kollar på hus för "roligt", hus för en sisådär fem, sex millar...

a perfect circle - självironi - fast just nu känns allt lite bättre än förra veckan. Hade visst skickat något oroväckande mejl till storebror så han hade blivit orolig; jag var säkert full och skrev något osammanhängande om "the dark side of the moon" eller något liknande. Han skrev i sms att han skulle ringa. Skrev tillbaka att allt är toppen och att han inte behövde ringa...

Jag var nere på jobbet och tog en öl med kinesen, min chef vissa nätter. Allt var ok. Har pengar injobbade men man är för stoisk för att säga att man är pank och skulle behöva få de. Jag får vänta till den 28e. Därefter gick jag hem, pratade med min vän "tvåtvå" som ringde full och nostalgisk över tiden i Calmare. Jag var varken full eller nostalgisk. Däremot skrev jag om staden Neverville, började med hamnkvarteren och floden "Revens" som delar staden i två delar; söder och norr. Jag skrev om timmerlossare, flottare och om hur folk drunknade när de jobbade som detta. Det var rolig skrivning. Kände att jag måste bygga upp staden och ha som arbetsform om jag ska kunna skriva bra skräck, om det ens blir skräck - kommer säkerligen ramla in på "Sin city" -stuket. Men det lär i vart fall bli en tio femton romaner som kommer utspela sig i staden. Skrev även om fotbollslaget Neverville FC och deras argsinta fans som hatar när folk hånar deras ursprung som "flottare".

Jaja, "Gräset är grönt, himlen är blå, och tomtedjävulen lurar därute och han blir starkare och starkare". //Den sista scouten med Bruce Willis i högform.

Snart är Mr Travis hemma igen -skönt! Då ska vi bränna ner filmer hemma hos honom och sedan lägga in de i Playboys popcorn system och ha mysiga förmiddagar med kaffe och film och en och annan cigarett.

Livet är underbart! MÅSTE stjäla en tvättid av grannen om du ska sova över. Fan! Har smygrökt för mycket vilket sitter i sängkläderna ;) MÅSTE tvätta bort bevisen ;)

Sova sova sova

- så skönt att ha vaknat upp ur koman. Våren kom och rädda mig som du alltid gör! Kom fort! Kom nu!

Vårsolen värmde upp mig inifrån...

Vet inte vad det var; kylan, vårsolen, sömnbrist, eller en strimma oväntad framtidstro som knackade på ett fönster. Vad det än var så var mitt missmod, svårmod och tungsinthet som bortblåst. Jag var tvungen att ställa mig framför ett skyltfönster för att försäkra mig om att det var samma person jag såg i spegelbilden. För en stund såg jag mig själv som den jag var för ett par år sen, oslagbar...

Jag gick där i solen och tänkte mycket på tiden i Falun, då jag 23 år ung började på Högskolan där. Jag läste flummiga kurser och det var alltid en fest runt nästa hörn. Jag gjorde en mindre kupp och blev kassör för hela studentkåren; satt med på möten och försökte se myndig ut när någon misskött sig och skulle bestraffas. Jag skötte mina uppdrag på ett elegant sätt, när sportpuben (ett annat namn för att  jag och min bäste vän på den tiden Kung Joneman skulle kunna dricka gratis sprit, kolla engelsk fotboll och sälja en och annan öl) var nedläggningshotad för att försäljningen var under all kritik samlade vi oss runt ett bord och diskuterade em räddningsplan. Det var en scen som hade platsat i vilken amerikansk college-film som helst. Jag fick snilleblixten att vi skulle arrangera en boxningsnatt när Paolo Roberto skulle möta Armand K i en oerhört medieförstorad uppgörelse. Vi köpte hem matchen, satte upp posters och hela lokalen blev full med studenter. När natten var slut hade vi 15000 i kassan och hade räddat vårt älskade lördagsupplägg: Fotboll, sprit och sedan vidare till harrys...

Var ihop med Anna i två år när jag bodde däruppe. Jag tyckte om henne. Hon var den snällaste människa jag umgåtts med. En ganska söt men tråkig tjej. Hon hade bara tecno, house och dj:s i sitt huvud och jag fick förbjuda henne att väcka mig med det där dunket som jag aldrig riktigt förstod mig på. Jag lärde mig att jag tyckte att Johan Gielen var rätt ok. Och vi åkte tio dagar till ibiza och hon dansade som en galning och jag längtade efter sällskap av "tambourine man". men vilka klubbar, helt magiskt! Skumpartyn! 
Roligaste minne från Falun: Anna skulle få besök av en gayvän från sthm och bad mig att gå ut med honom på en nattklubb för homosexuella. Jag lovade att göra detta om hon lovade att sminka mig. Jag blev så söt när hon sminkade mig. Det var hon bäst på! Hursomhelst, jag tvingade min vän Fredda att följa med oss två. Snart dansade stockholmaren med Falubor och Fredda, själv stod jag i baren för att köpa drinkar åt oss. Då kommer en vacker flata som jag kände från skolan fram och frågade förvånat vad jag gjorde där. Jag pekade lite diskret mot Fredda som stod och svängde höfterna för fulla muggar och sa: "Du vet jag och Fredda, vi...ja...liksom är ett par" Hon gick vidare och jag tänkte inte mer på det. En vecka senare i plugget  kommer Fredda fram och säger: "Din sunkmuff, har du hört ryktena om oss? Att vi är ihop...."

Tog lång tid att döda det ryktet; inte blev det bättre av att Fredda och jag strippade på tjejmiddagen och hånglade på scen... Vad säger man "Those where the days ;)"
 


I-lands problem:

Ska man skriva dialog på gotländska, vackert men oerhört lustigt...

"Han och Erik hade åkt iväg tillsammans, vilket var mycket ovanligt, men just den här dagen stod det "sprängning" på schemat, vilket innebar att man var tvungen att borra hål och aptera laddningar. Det var ett mycket tungt arbete och därför hoppade de båda in i firmabilen och begav sig iväg tre mil söderut. Far hade borrat en stund innan han plötsligt avbröt borrandet och sa. "najdu, jag mår int bra. Jag måst jäkla sätt mi ner en stund. Du får ta öva." Erik hade tagit över och fortsatt spränga en stund innan han som han sa hade börjat fundera; "Fan, här gar jag och spränga. Det måst va nåt som int sta rätt till" Därefter hade han stängt av borren och gått bort till fadern som slagit sig ner på ett brunnslock. Fadern var askgrå i ansiktet och kippade tungt efter luft. Erik hade hjälpt honom in i bilen och påbörjade de åtta milen in till Visby lasarett i hög fart. När de kom fram till akuten var han inte vid medvetande, trots intensiva upplivningsförsök gick hans liv inte att rädda. Klockan 12:33 dog fadern i vad som hade varit en kraftig hjärtattack. Hans arv efter en mansålder på södra Gotland stannade vid tre söner: Martin, trettiofem. Jimmy, trettiotvå. Erik, tjugoåtta. Därtill efterlämnade han en obelånad grävfirma med relativt nya maskiner vars uppskattade värde borde hamna i trakterna runt en miljon. Han efterlämnade även en pittoresk liten "matbod" i utomordentligt skick, i vilken det stod ett kylskåp som den här dagen förvarade: ett halvt paket köttbullar, en limpa grovt bröd, smör, en oöppnad liter mjölk och två burkar kattmat. Han hade även preparerat kaffebryggaren för att vara startklar till eftermiddagskaffet, så den var bara för sönerna att trycka igång när de ett par dagar senare besökte stugan tillsammans. "                 
 

Snart gryning

ska få ihop en praktiklista till min handläggare innan jag möter henne imorgon (har inte börjat än), blir väl lite mejerier och slikt ihoprafsat sista sekunden.

Jag är en pajas, men dock en pajas som skriver magiskt. Har skrivit sju sidor på en vecka och jag känner mig nöjd (händer inte ofta) och tycker romanen verkar bli lagom tråkig, det måste ju vara ett bra tecken - ingen kan ju säga att Bergmans filmer är annat än trista filmer - likväl är de uppskrivna på en piedestal. Hatar sånt...

Jag gjorde min första stöld också, läste Thomas Cooks bok, "där tvivlet gror" och fann en sådan vacker metafor så jag var bara tvungen att låna den, "förlåt"...

Idag när jag skrev kom jag att tänka på när jag pluggade manusskrivning i Falun och var med i en grupp om fem personer, fyra flickor och jag. Vi skulle ha höguppläsning av våra kortfilmsmanus inför handledaren och jag hade redan då samma grundtanke som jag har nu; det ska handla om ett "återvändande", och så måste det ju finnas en konflikt. På den tiden gjorde jag det enkelt för mig och gjorde huvudpersonen till homosexuell, vilket i en liten gotländsk by vore som upplagt för en inneboende konflikt. Föga hade jag räknat in att alla förvisso gillade storyn, men att de utgick från att det var min verklighet jag skrev om. Under ett par veckor gick jag omkring iskall på kvinnofronten, tills jag aningen berusad såg dubbelt  och fick med mig två ryska utbytesstudenter från kåren - lika gott att ta död på ett rykte med lite finess.
 
Nu blir det ett återvändande, ett dödsfall, och givetvis en kärlekshistoria eller två. Ska försöka lägga in 10 dagars skrivande på Gotland den närmaste tiden. Behöver byta perspektiv. Vända upp och ner på mig själv.  Det känns som om jag lyckas göra så att alla som inte borde vara arga på mig är arga på mig, samtidigt som de (Mainomai) vars ilska jag har förståelse för - tvärtom inte är arga på mig. Min värld blir mer och mer en rymdkapsel som jag stänger in mig i, hade jag bara en hund att ha som sällskap hade jag tryckt iväg den...

Natt natt era små skattliknande mänskor som läser min lilla menlösa blogg.

Snöflingor letar sig in

genom det öppna fönstret. Staden sover. Jag är vaken. Arbetar på ett av de där romanutkasten som aldrig tycks bli klara. Men just nu flyter skrivandet underbart. Kanske är det för att jag skriver om staden som alltid haft en mystisk dragningskraft över mig. Trots att jag aldrig varit där. Mitt arbete försvåras dock av att jag tappat en ny grogg över tangentbordet; den här gången var det bacardi razz, en vacker dryck. Jag är rädd att jag kommer göra mitt tangentbord till en stackars alkoholist innan min roman blir klar. Jag får helt enkelt börja skriva fler sidor varje dag. Skriva fler sidor med hjälp av kaffe istället för alkohol.

Mainomai som kom in som en virvlande superstar i mitt liv igen - har blivit tyst igen. Hon grälade med sin man, delvis om mig, delvis om dagarna tillsammans, och beslutade att vi inte ska prata på ett tag.

Jag förstår henne verkligen.

Det som finns mellan oss kommer alltid finnas. När vi pratar med varandra är det som om världen runtomkring lever vidare i sitt eget liv, utan oss. Minuterna jagar iväg och jag blir tvungen att lova henne att hjälpa henne med mobilräkningen om den blir eldröd. Jag älskar hennes röst, minns hur jag somnade till den när vi hade mil emellan oss. Om hon vore den enda röst jag skulle få höra i resten av mitt liv - skulle jag inte sakna något. 

Annars kan livet sammanfattas av för mycket sömn och för många nätter i rastlöshet. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna komma i fas med livet, försöker ta en dag i taget och komma framåt. Men jag kan inte påstå att det går bra. Alltför många vänner i min omgivning uppträder sällsamt jobbigt just nu, vilket förstärker min känsla av att vilja stänga ute resten av världen. 

Ska skriva vidare nu, magiska ord om Dublin och en sökare som tvingas återvända hem till barndomsvänner, spöken och flickan han trodde var död för honom. 

Jogging och hemlagade hamburgare

Snart ska mina favoritbyxor fram ur garderoben. Drog upp tempot och kände endorfinerna pumpa genom mina vener medan en polisbil sakta gled förbi och människorna inne i stadens kårhus dansade ovanpå högtalarna som om natten aldrig skulle ta slut. När jag sprang förbi simhallen klagade mina förtvinade ryggmuskler och försökte dra mig mot entrén. Jag lovade de att vi skulle försöka gå upp på den där andra - mera främmande sidan av tolvslaget. Den som jag alltid sover mig igenom...
 
Nu lyssnar jag på Jakob Hellman och det stora blå; den skivan som har förmågan att alltid göra mig glad och lite euforiskt lycklig hur jag än mår. Jag har bestämt mig för att jag varit lite för hård mot mig själv, av anledningar vi inte behöver prata om här. Jag ska sluta med det och istället fokusera på att fortsätta dricka minimalt. Alltid jobba när kineserna vill ha in mig. Fortsätta ge mitt överhudsfett en massa stryk. Köpa tennisbollar så jag och Travis kommer igång om 14 dagar när han kommer hem från semestern vid foten av den kinesiska muren. Fortsätta vara snäll mot mina vänner, betala skulder, spara pengar; köpa tv:spel. Ambitionerna är stora, men fallhöjden är låg...

Nu mina vänner där ute i det ensamma sverige. Sov Gott!

Please...

Kan ingen ladda ner första säsongen av "En röst i natten" åt mig...

En röst i natten (Midnight Caller), amerikansk TV-serie som producerades mellan åren 1988 - 1991. Totalt gjordes 61 avsnitt av serien.

Amerikansk TV-serie om den f.d. polismannen Jack Killian (Gary Cole) som efter att ha vådaskjutit sin partner till döds övergår till att prata i radio på nätterna, och som på det sättet kommer i kontakt med många udda existenser, och en hel del brottslingar.


02:32

Sitter uppe ännu. Med böcker, drömmar och datorn som jag börjat utveckla ett slags "hatkärlek" till. Jag måste verkligen börja leva snart. Jag kan inte leva mina dagar (shit, de sover jag mig igenom), jag menar mina nätter på det här sättet längre. Jag måste verkligen hitta nya vägar.

Om det inte blir jobb på fredag packar vi en ryggsäck och beger oss till Gotland. Jag tror vi gör det! Jag tror jag måste göra det! De här nätterna håller på att knäcka mig: "en sådan här seger till och jag är förlorad" // pyrrhus

Även jag hade likt Pyrrhus mina ståliga armeer, men precis som han gjorde jag mig impopulär på grund av min despotiska attityd.

en trollunge på drift...

När hon såg de vildvuxna raukarna sprang hon ifrån mig som ett nyfiket litet barn på drift mot nåt främmande. Jag gick vidare längs grusstigen som slingrade sig bredvid havet och höll ett vakande öga efter henne. Ibland såg jag det mörkbruna långa håret fladdra till när hon lyckades ta sig upp på toppen av ytterligare en rauk. Hon ropade till mig att jag skulle klättra upp och göra henne sällskap.
"Du är galen älskling! Och du vet om det..." sa jag nästan ohörbart medan jag begav mig av mot stenformationerna för att klättra upp efter henne. Det var nog det enda jag kunde göra annars hade hon förmodligen fortfarande suttit kvar därute på södra gotland. Ihjälfrusen, men med ett lyckligt och kärleksfullt leende över ansiktet.

 Där satt vi och kramades och pratade om Gotland och Lycksele och livet däremellan. Livet längs den där tunna osynliga linjen. Vi pratade om framtiden, om hennes mörker; och jag lovade att jag skulle ta hand om henne, att jag skulle vara hennes svärdskamrat i kampen mot demonerna. Jag lovade att det var hon och jag mot resten av världen. Jag lovade väldigt mycket de dagarna när jag tänker efter. Ord som jag målade ner med fingret i sanden. Ord som skulle försvinna. Löften som jag aldrig skulle kunna göra levande igen.

Nu är jag bara guld inombords varje gång du loggar in och pratar med mig. Varje gång jag får en chans att säga hur mycket jag tycker om dig.

Jag älskar dig

Blåljus i natten

Nätet suger! Kastas in och ut som en gummiboll. Varit ute och sprungit i den tidiga natten. Det höll på att sluta illa. Jag var klädd i min gråa luvtröja, den svarta s.o.s-västen och svarta träningsbyxor. Joggade nerför hälsobacken när en vitblå bil saktade in bredvid mitt flåsande.

"Hallå där, vad gör du?" Sa en alldeles mörkhyad polis med alldeles för myndig stämma.
"Vad ser det ut som, jag tränar..."
Polisen såg fundersam ut. Sedan frågade han om jag tränade inför beachen -09
"Nja, började bli för fet när jag slutade röka för ett tag sen. Det suger!"
Polisen såg ut som om han funderade på att kasta ner mig i en mörk jordkällare, sedan sa han:
"Ok. Lycka till."

städer städer städer...

I såna ögonblick längtar jag hem till min lilla by med sexhundra människor där alla vet vem jag är och att jag ofta var ute och sprang på natten. Jag och min svarta framlidne labrador som morsan döpte till Zita (och som jag döpte om till Zäta, efter hockeyliraren.)

Snart fortsätter träningen på rosornas ö. Då blir det fyra kilometer och två timmar bowling varje xxxxxxx dag. Därefter kommer jag tillbaka hit och då dammar vi av våra dyra tennisracket och slår våra själar tills de blöder av utmattning!

Inatt, Nevertrust, ska vi

välta hela Skåne med blogginlägg som brinner.

Har hypertråkigt! Känns som jag bara väntar in mötet på Af den 6e för att sedan kunna smita över till den vilda ön i det baltiska havet.

Borde kanske spara ihop en "flyttbuffert" och bege mig hemåt en längre sväng.

Jag vet inte längre vad jag längtar efter. Jag vet inte längre vad jag vill med allt det här. Alla drömmar jag hade, ingen av de räckte ändå fram.

Men under askan glimmar glöden.

Natt

Smygröker, stjäl sprit av Mr Playboy och lyssnar på musik med Manomai (däremellan har jag börjat på en skräckis, antar det får bli pseudonym på den) och försöker förstå någonting som inte går att förstå; men jag vet att jag sakta sakta sakta kommer närmare någon slags förståelse.

Vi kanske ska mötas. Jag måste citera henne: "preliminärt möts vi där vid raukarna i ett ljummet regn i sommar..."

Jag når fram till henne ibland. Ibland Igen Igen Ibland. http://se.youtube.com/watch?v=WRDJ9caat3g, 4:08 in i medleyt, spelade jag för henne, och vi pratade som vi gjorde förr (en illusion, jag vet.)

För min själ har ändå gått ifrån dig älskling...
 
"Jag längtar inte längre efter att ha dig här.Jag önskar att jag aldrig hade träffat dig där. När jag tyngs ner av en börda, pressas av en sorg, som viskar i mitt öra att jag varken kan eller vill; älska igen att min kärlek inte räcker till... Att jag är död för livet, att det är över och förbi. När jag inte hittar något som jag finner någon glädje i; då saknar jag dig - Saknar dig  - Jag längtar inte längre efter att ha dig här. 

Jag önskar att jag aldrig hade träffat dig där...

RSS 2.0