sunkmuff

När hon såg de vildvuxna raukarna sprang hon ifrån mig som ett nyfiket litet barn på drift mot nåt främmande. Jag gick vidare längs grusstigen som slingrade sig bredvid havet och höll ett vakande öga efter henne. Ibland såg jag det mörkbruna långa håret fladdra till när hon lyckades ta sig upp på toppen av ytterligare en rauk. Hon ropade till mig att jag skulle klättra upp och göra henne sällskap.
"Du är galen älskling! Och du vet om det..." sa jag nästan ohörbart medan jag begav mig av mot stenformationerna för att klättra upp efter henne. Det var nog det enda jag kunde göra annars hade hon förmodligen fortfarande suttit kvar därute på södra gotland. Ihjälfrusen, men med ett lyckligt och kärleksfullt leende över ansiktet.

 Där satt vi och kramades och pratade om Gotland och Lycksele och livet däremellan. Livet längs den där tunna osynliga linjen. Vi pratade om framtiden, om hennes mörker; och jag lovade att jag skulle ta hand om henne, att jag skulle vara hennes svärdskamrat i kampen mot demonerna. Jag lovade att det var hon och jag mot resten av världen. Jag lovade väldigt mycket de dagarna när jag tänker efter. Ord som jag målade ner med fingret i sanden. Ord som skulle försvinna. Löften som jag aldrig skulle kunna göra levande igen.

Nu är jag bara guld inombords varje gång du loggar in och pratar med mig. Varje gång jag får en chans att säga hur mycket jag tycker om dig.

Jag älskar dig