sunkmuff

Glömde mobilen hos Travis häromnatten. Vilket suger eftersom jag inte vet om jag ska jobba ikväll eller inte. Travis har jobbat natt och lär inte vakna förrän jag skulle börjat jobba. Inte bra Inte bra Inte bra.

Hursomhelst är man i vart fall uppe på benen. Stående. Har tagit mig ut i tvättstugan med en korg full med smuts som nu blir ren. Har även städat mitt rum så det luktar citron överallt samtidigt som jag lyssnat på Morrissey för första gången på minst två år, liksom nästan glömt att han fanns. Älskar låtar som: The first of the gang to die, irish blood english heart, I´m ok by myself och hairdresser on fire.

"Henrik Berggren har sagt att Morrissey är något av det bästa som hänt världen." wikipedia

Nu ska jag dra på mig joggingbyxorna och ta hamnpromenaden fram och tillbaka och kröna detta med lite magträning. Det är planen för denna grå eftermiddag.

Kan inte skriva ikväll. Har bestämt mig för att ha lite nattbio för mig själv i salongen; koka té och krypa ner under en filt. Jag sov bort även denna dag. Det var ingen högoddsare att det skulle bli på det viset precis. Kom hem i gryningen med Travis i släptåg och började titta på en värdelös rulle och kände hur ögonlocken ville falla ihop. Gick och la mig 09:30 och vaknade strax innan 20:00.

Med sömn i ögonen tryckte jag igång datorn och hann knappt logga in på msn förrän Mainomai var där och ville prata med mig. Vi pratade ungefär en timme medan jag åt en sen frukost och drack ett par koppar kaffe. Jag bad henne skicka lite foton som jag ville ha, hon vägrade. Istället skickade hon ett fotografi från sitt bröllop. Ett kort där hon iklädd en vit klänning kysser sin man vid havet. Med sitt mörka hår och de kastanjefärgade ögonen måste hon ha varit helt underbar att beskåda i den klänningen. 
 
Jag hade gett allt jag äger för att få stå där istället för honom.

 

 

vaknade vid sju medan jag och "Travis Bickle" satt och slötíttade på den nyaste Hulken-filmen, den med Edward Norton. Mr Playboy är min 42-årige hyresvärd. Han är relativt oberoende och hyr ut ett rum enbart för att han inte gillar att vara själv. Dessutom har han delad vårdnad om Nicki, en ung schäfer, en vårdnad som underlättas av att ha en inneboende som är medveten om vad som händer när det är helg.

Jag jobbar ofta till 03:30 fredag lördag vilket innebär att jag tvingas ut på nattpromenader om Nicki är ensam hemma. 

Inatt ringde alltså min vän "Travis B" och frågade om jag ville gå med till Preem, enda nattöppna stället i stan som är något att ha. Travis hänger mycket där de nätter som han jobbar som taxichaffis. Vilket är många nätter. Han jobbar nästan jämt. Hursomhelst har det inneburit att vi lärt känna tjejerna som jobbar där och det är ganska trivsamt att dricka kaffe, läsa tidningar och skämta lite med varandra.

                                                                                                                            
                                                                                                                                                       
Efter att Mr Playboy gått till jobbet, ville jag gå och lägga mig eftersom jag försöker bli en aningen vettigare människa. Jag försöker strypa den destruktivitet som flyter som grönt blod i mina ådror och få bort destruktiva inslag ur min vardag. Steg ett var att sluta med all konsumtion av nikotin. Det har gått över förväntan enkelt. Nu är mitt nya mål att sluta dricka alkohol igen. Hade en period på fyra månader i somras då jag levde utan alkohol. Det var i och för sig ett påtvingat beslut eftersom jag var frihetsberövad, men det öppnade mina ögon för hur mycket det påverkar. 

Har påbörjat mitt sökande efter bloggar värda att följa. Det är oerhört svårt att hitta bloggar som har något speciellt. Som ger mig något som läsare. Jag sa till min vän som också är min agent att:
 
"Jag vill inte läsa om mode och skor. Det förefaller mig helt ointressant. Jag vill läsa om livet! Jag vill läsa ord som betyder något för någon..."

Min första reflektion över mitt eget sökande är att de som jag tycker om ofta tillhör trasiga eller förrvirrade unga människor, allt för ofta verkar det vara unga tjejer runt tjugo. De skriver ofta för att slåss mot sin ångest och för att behålla en slags värdighet, en sista gnista hopp. För att orka ta sig genom ytterligare en dag. För att må ett par procent bättre. 

Den första som jag fastnat för är: http://mittlivmedord.blogg.se Hon har känsla i det hon skriver. Jag gillar hennes liv med ord.

Under det här inlägget såg playlisten ut såhär:

society
socker
shoreline
special k
400 slag
infra red

Nu står det "Simhall" och "Bibliotek" på dagens schema.



 

Skrev till "Mainomai" att jag inte orkade ha kontakt med henne. Vi hade pratat på msn i ett par timmar framåt småtimmarna och när jag stängde ner datorn kände jag mig bara tom, övergiven och ensammast i världen.
 
Jag satte på Kent och började skriva ett inlägg "lämna mig ifred", sedan somnade jag mer av utmattning än av en längtan efter att sova.

Sov Sov Sov - i tolv timmar. Drömde konstigt. Har börjat drömma om henne igen. Det tog mig två år att sluta drömma om henne, är det då så begåvat att då låta henne trampa rakt in i min hjärna?

Känns som jag är på väg att göra dåliga val igen...

Ändå, när hon skriver till mig som hon gjorde just nu är jag bara världens lyckligaste fiskmås.

Ska lyssna på Placebo nu, sen skriva mer....

Jag raderade allt jag skrev om dig. Orden är för små, för obetydliga. Du mår bättre. Jag är glad för allt vackert som hänt dig. Verkligen. Mina ord räcker inte till. Därför lånar jag det här citatet från filmen vi pratade om inatt. Det min älskade vän, säger mer än allt jag skulle kunna skriva om dig.

"Can the greatest romance of your life last only one night?"

Från filmen "Bara en natt", 1995.

Du tar hand om mig då min sömnlöshet skrattar mig i ansiktet. Nattetid, när alla andra tycks sova i sina ombonade hem. Då när jag måste ge mig ut i gryningsljuset med min abstinens som enda sällskap för att gå på dina gator och stigar. Då känns det att du tycker att jag är okej. Ingen annan stad har låtit mig få hålla den känslan. Är det för att jag slutade kasta röda Marlboro efter dig? Eller är det för att du är så långt från de städer där jag bott och bara ville bort? Huromhelst...
 
Jag vill inte vidare. Jag vill stanna här hos dig. Snälla stora stad fortsätt ta hand om mig.



Här går solen ner mellan två länder. Hur vackert har inte du lyckats med det?

...det blev något fel så jag döpte den till sunkmuff istället. Sunkmuffar har man mött ett par stycken under trettio års tveksam ökenvandring.

Nåväl, nu är vi här - låt rymdraketen lyfta oss mot nya höjder.

Jag vill även hälsa min läsare nummer ett välkommen - i bloggen kallad "mainomai" - som iförd sitt hjortskinn, kransen av pinje och thyrsostaven i handen håller ett vakande öga över allt som skrivs.

BennyBoxare var det som sagt tänkt att bloggen skulle heta. Max Lundgren skrev denna förträffliga sportroman om en ung boxares uppgång. Boken innehöll även en smaskig introduktion i kärlekens mysterier. Min vän Joakim fann denna pärla i skolans bibliotek när vi var mellan 8-10 år gamla. Under nästan högtidlig tystnad läste vi romanen sida för sida. Där någonstans förstod vi att de konstiga varelserna i vårt klassrum kanske kanske hade mer att erbjuda i en inte alltför avlägsen framtid. 
 Där någonstans föddes vår nyfikenhet över vad det var vi anade men inte riktigt kunde förstå...