sunkmuff

Du tar hand om mig då min sömnlöshet skrattar mig i ansiktet. Nattetid, när alla andra tycks sova i sina ombonade hem. Då när jag måste ge mig ut i gryningsljuset med min abstinens som enda sällskap för att gå på dina gator och stigar. Då känns det att du tycker att jag är okej. Ingen annan stad har låtit mig få hålla den känslan. Är det för att jag slutade kasta röda Marlboro efter dig? Eller är det för att du är så långt från de städer där jag bott och bara ville bort? Huromhelst...
 
Jag vill inte vidare. Jag vill stanna här hos dig. Snälla stora stad fortsätt ta hand om mig.



Här går solen ner mellan två länder. Hur vackert har inte du lyckats med det?