Snöflingor letar sig in
genom det öppna fönstret. Staden sover. Jag är vaken. Arbetar på ett av de där romanutkasten som aldrig tycks bli klara. Men just nu flyter skrivandet underbart. Kanske är det för att jag skriver om staden som alltid haft en mystisk dragningskraft över mig. Trots att jag aldrig varit där. Mitt arbete försvåras dock av att jag tappat en ny grogg över tangentbordet; den här gången var det bacardi razz, en vacker dryck. Jag är rädd att jag kommer göra mitt tangentbord till en stackars alkoholist innan min roman blir klar. Jag får helt enkelt börja skriva fler sidor varje dag. Skriva fler sidor med hjälp av kaffe istället för alkohol.
Mainomai som kom in som en virvlande superstar i mitt liv igen - har blivit tyst igen. Hon grälade med sin man, delvis om mig, delvis om dagarna tillsammans, och beslutade att vi inte ska prata på ett tag.
Jag förstår henne verkligen.
Det som finns mellan oss kommer alltid finnas. När vi pratar med varandra är det som om världen runtomkring lever vidare i sitt eget liv, utan oss. Minuterna jagar iväg och jag blir tvungen att lova henne att hjälpa henne med mobilräkningen om den blir eldröd. Jag älskar hennes röst, minns hur jag somnade till den när vi hade mil emellan oss. Om hon vore den enda röst jag skulle få höra i resten av mitt liv - skulle jag inte sakna något.
Annars kan livet sammanfattas av för mycket sömn och för många nätter i rastlöshet. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna komma i fas med livet, försöker ta en dag i taget och komma framåt. Men jag kan inte påstå att det går bra. Alltför många vänner i min omgivning uppträder sällsamt jobbigt just nu, vilket förstärker min känsla av att vilja stänga ute resten av världen.
Ska skriva vidare nu, magiska ord om Dublin och en sökare som tvingas återvända hem till barndomsvänner, spöken och flickan han trodde var död för honom.
Mainomai som kom in som en virvlande superstar i mitt liv igen - har blivit tyst igen. Hon grälade med sin man, delvis om mig, delvis om dagarna tillsammans, och beslutade att vi inte ska prata på ett tag.
Jag förstår henne verkligen.
Det som finns mellan oss kommer alltid finnas. När vi pratar med varandra är det som om världen runtomkring lever vidare i sitt eget liv, utan oss. Minuterna jagar iväg och jag blir tvungen att lova henne att hjälpa henne med mobilräkningen om den blir eldröd. Jag älskar hennes röst, minns hur jag somnade till den när vi hade mil emellan oss. Om hon vore den enda röst jag skulle få höra i resten av mitt liv - skulle jag inte sakna något.
Annars kan livet sammanfattas av för mycket sömn och för många nätter i rastlöshet. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna komma i fas med livet, försöker ta en dag i taget och komma framåt. Men jag kan inte påstå att det går bra. Alltför många vänner i min omgivning uppträder sällsamt jobbigt just nu, vilket förstärker min känsla av att vilja stänga ute resten av världen.
Ska skriva vidare nu, magiska ord om Dublin och en sökare som tvingas återvända hem till barndomsvänner, spöken och flickan han trodde var död för honom.
Kommentarer
Trackback
