Snart gryning
ska få ihop en praktiklista till min handläggare innan jag möter henne imorgon (har inte börjat än), blir väl lite mejerier och slikt ihoprafsat sista sekunden.
Jag är en pajas, men dock en pajas som skriver magiskt. Har skrivit sju sidor på en vecka och jag känner mig nöjd (händer inte ofta) och tycker romanen verkar bli lagom tråkig, det måste ju vara ett bra tecken - ingen kan ju säga att Bergmans filmer är annat än trista filmer - likväl är de uppskrivna på en piedestal. Hatar sånt...
Jag gjorde min första stöld också, läste Thomas Cooks bok, "där tvivlet gror" och fann en sådan vacker metafor så jag var bara tvungen att låna den, "förlåt"...
Idag när jag skrev kom jag att tänka på när jag pluggade manusskrivning i Falun och var med i en grupp om fem personer, fyra flickor och jag. Vi skulle ha höguppläsning av våra kortfilmsmanus inför handledaren och jag hade redan då samma grundtanke som jag har nu; det ska handla om ett "återvändande", och så måste det ju finnas en konflikt. På den tiden gjorde jag det enkelt för mig och gjorde huvudpersonen till homosexuell, vilket i en liten gotländsk by vore som upplagt för en inneboende konflikt. Föga hade jag räknat in att alla förvisso gillade storyn, men att de utgick från att det var min verklighet jag skrev om. Under ett par veckor gick jag omkring iskall på kvinnofronten, tills jag aningen berusad såg dubbelt och fick med mig två ryska utbytesstudenter från kåren - lika gott att ta död på ett rykte med lite finess.
Nu blir det ett återvändande, ett dödsfall, och givetvis en kärlekshistoria eller två. Ska försöka lägga in 10 dagars skrivande på Gotland den närmaste tiden. Behöver byta perspektiv. Vända upp och ner på mig själv. Det känns som om jag lyckas göra så att alla som inte borde vara arga på mig är arga på mig, samtidigt som de (Mainomai) vars ilska jag har förståelse för - tvärtom inte är arga på mig. Min värld blir mer och mer en rymdkapsel som jag stänger in mig i, hade jag bara en hund att ha som sällskap hade jag tryckt iväg den...
Natt natt era små skattliknande mänskor som läser min lilla menlösa blogg.
Jag är en pajas, men dock en pajas som skriver magiskt. Har skrivit sju sidor på en vecka och jag känner mig nöjd (händer inte ofta) och tycker romanen verkar bli lagom tråkig, det måste ju vara ett bra tecken - ingen kan ju säga att Bergmans filmer är annat än trista filmer - likväl är de uppskrivna på en piedestal. Hatar sånt...
Jag gjorde min första stöld också, läste Thomas Cooks bok, "där tvivlet gror" och fann en sådan vacker metafor så jag var bara tvungen att låna den, "förlåt"...
Idag när jag skrev kom jag att tänka på när jag pluggade manusskrivning i Falun och var med i en grupp om fem personer, fyra flickor och jag. Vi skulle ha höguppläsning av våra kortfilmsmanus inför handledaren och jag hade redan då samma grundtanke som jag har nu; det ska handla om ett "återvändande", och så måste det ju finnas en konflikt. På den tiden gjorde jag det enkelt för mig och gjorde huvudpersonen till homosexuell, vilket i en liten gotländsk by vore som upplagt för en inneboende konflikt. Föga hade jag räknat in att alla förvisso gillade storyn, men att de utgick från att det var min verklighet jag skrev om. Under ett par veckor gick jag omkring iskall på kvinnofronten, tills jag aningen berusad såg dubbelt och fick med mig två ryska utbytesstudenter från kåren - lika gott att ta död på ett rykte med lite finess.
Nu blir det ett återvändande, ett dödsfall, och givetvis en kärlekshistoria eller två. Ska försöka lägga in 10 dagars skrivande på Gotland den närmaste tiden. Behöver byta perspektiv. Vända upp och ner på mig själv. Det känns som om jag lyckas göra så att alla som inte borde vara arga på mig är arga på mig, samtidigt som de (Mainomai) vars ilska jag har förståelse för - tvärtom inte är arga på mig. Min värld blir mer och mer en rymdkapsel som jag stänger in mig i, hade jag bara en hund att ha som sällskap hade jag tryckt iväg den...
Natt natt era små skattliknande mänskor som läser min lilla menlösa blogg.
Kommentarer
Trackback
